Den dånande forsen röst- en semesterberättelse om glädjen att vara onormal

Det går inte längre att höra den dånande forsens röst som avslöjar sitt väsen på flera hundra meters håll.  Jag ligger platt på marken bara 30 meter därifrån och det enda ljud jag kan höra hur spöregnet piskar oavbrutet mot tältduken.

Tvekan av att ligga kvar och gå ut i den regniga inte allt för kalla mörka augustinatten gör mig handlingsförlamad. Å ena sidan är det sista natten man får fiska i denna ström för säsongen och en regnig varm augustinatt är kanske den bästa förutsättningen för att locka någon av älvens största öringar, börtingarna, till hugg. Å andra sidan är sikten obefintlig för ett mänskligt öga, strömmen är både strid, tvärdjupt lömsk och stenarna alldeles för såphala i regnet.  Ett felsteg kan vara förödande för en långsmal man med Cosmo Kramer motorik. En rejäl plurrning i strömmen eller ett benbrott utan folk i ens närhet skulle kunna innebära min sista fiskefärd. Stugvärmen kan locka men det är någon som håller mig kvar alldeles ensam i tältet i skogen vid forsen.

Mitt äldsta brorsbarn Kira är en sann djur vän men  tycker jag ska se upp för björnen när jag är till skogs. Min mor är långt ifrån en orolig själ och är van vid att jag luffar runt här och där, ändå ställer hon frågan:

- " är du inte rädd för att stöta på konstigt folk när du sover i tält på ödsliga platser?"

- " Det gör jag nästan hela tiden" svarar jag

- "Jaså gör du, undrar hon"

- "Ja, jag träffar nästan bara flugfiskare. Jag tror det var någon vis man, Ingemar Näslund på länsstyrelsen i Jämtland, som sade att han flugfiskat i över 40 år och aldrig träffat någon normal flugfiskare, trots att han genom åren säkerligen träffat uppemot 1000 flugfiskare"

Stugvärmen och ett råkallt fuktigt tält till trots så vill jag inte vara någon annanstans just nu. Det ligger verkligen någonting i Näslunds ord. Jag är definitivt inte normal, luffar runt som jag gör år efter år, slår upp tältet där längtan vilar för att stilla rastlösheten och komma till någon slags ro. Jag tror att normalt onormala flugfiskare tycker det beteendet är besynnerligt till och med. När det spöregnar som det gör skulle de ge upp, packa ihop och dra till stugvärmen, men jag ligger kvar med en nästintill barnslig förväntan om den sista dagen vid strömmen ska bjuda på något alldeles extra under säsongens sista fiskedag. Denna förväntan gör sömnen inte vill infinna sig.

När jag tänker efter och jämför mig andra, vilket man egentligen inte ska göra, men som ändå är oundvikligt, finns det ändå personer som är mer onormalt hängivna än mig. Jag tänker på John Kärki och Jonas Ringman som var ute på börtingluff i två veckor genom norrlands inland. De studerade kartor, letade strömmar med inlopp eller utlopp till och från sjöar, fiskade på nätter och halvslumrade i bilen på dagtid. Resultatet av deras till synes helt onormala beteende betalade av sig med många börtingar över tre kilo och en mycket läsvärd artikel i Svenskt fiske. Tidigare kanske jag skulle orka med deras tempo, men redan efter några nätter är gubben sliten och hemfärden längs skogsvägarna blir vingligare ju tröttare jag är. Efter ett par veckor skulle jag köra vingligare än en rattfyllerist.  Det spöklika nattfisket något kusligt lockande över sig.  Ofta behövs varken långa kast eller vadning då, snarare skrämmer detta fisken. Den stora öringen kan då stå väldigt grunt nära stranden och på forsnackarna och ibland plaska högre än bävrar. Plasken kan skrämma och locka på en och samma gång. På dagarna är de skygga fiskarna som bortblåsta och har andra ståndplatser. När synintrycken slås ut ut, spetsas öronen så att alla ljud blir skarpare och intuitionen blir din vägvisare mot gryningen.

Med åren har jag blivit en morgonmänniska och är alltid uppe tidigare än mina fiskevänner. För några år sedan minns jag ett samtal med en ortsbo som övergivit nattfisket för att rikta fisket mellan kl 06-10.00 på morgonen och det hade gett honom fler och tyngre fiskar. Det är därför jag ligger kvar och känner iver att klockan ska slå 06.00.

Gårdagens dängande gav bara mindre fisk och jag fick drilla en trekilos gädda som tog en öring för mig i fångsthänseende. Några kraftigare hugg och plask ut i strömmen avslöjade att det finns fisk i grövre kaliber än gäddan jag drillade. Tänker på John Kärkis utmärkta artikel om "storöring" igen. Stora flugor ska det vara för storöring, skrev han.

Efter frukost synar jag flugaskarna och knyter på den längsta fluga jag har i asken, en AH-tub på 12 cm. Fiskar noggrant av platser där jag sett eller känt fisk och tar steg nedströms på de hala stenarna efter varje kast. Får till ett hyfsat kast ut i strömmen, flugan landar och driftar ett par meter, sedan hugger det till och ytan exploderar. Spöt böjs av fiskens tyngd och öringen  drar omedelbart nedströms forsnacken med en sådan kraft att jag verkligen får hålla hårt i spöt. Den gör ett lufthopp som får mig att bli så knäsvag att jag tappar balansen och ramlar framstupa över de hala stenarna när jag följer öringens nedströms färd.  Fisken är urstark som en lax och känns som en bummelöring på 5-6 kilo. Jag fumlar mig upp och känner fortsatt kontakt. Fisken sitter bra. Nu gäller det att se till att tafsen inte nöts mot vassa stenar i älven. Den är på väg att korsa en ö i strömmen, innan jag får stopp på den och kan styra in den mot en djup pool där fisken agerar lugnare. Där kan jag pressa den trött utan att tafsen skär mot vassa stenar och till slut taila in den mot land. Det är förvisso ingen bummelöring på 5-6 kg, men väl en guldfärgad och mycket välgödd börting som jag skattar till omkring fyra kilo, troligen lite där utöver till och med. Efter några snabba bilder, krokar jag loss den välproportionerade guldskimrande skönheten som snabbt lämnar mina skakande händer och simmar vidare mot sin stundande lek. Min manliga intuition hade rätt, den sista fiskedagen i strömmen skulle bjuda på något alldeles extra. Mitt onormala beteende, min förväntan och mina strategier har belönat mig med den känsla jag kom hit för att uppleva; den totala fokuseringen under drillningen när allt vardagssurr i skallen tystar och hjärtats piskande slag  dunkar i samma takt som spöregnet mot tältduken under natten. Jag sträcker armarna mot skyn och vrålar ut ett lyckovrål som ingen hör för den dånande forsens röst är mycket starkare nu när regnet gjort ett kort uppehåll. Jag är inte särskilt normal, men väldigt lycklig just i denna stund.

Mats Ädel-2019-08-16