Bara ett kast till

Bara ett kast till - om oregelbunden förstärkning

"Dags att komma nu? Sa du inte bara ett kast till?" Min farsa som vanligtvis har ett långt tålamod och talar sävligt, har ett irriterat tonfall och inväntar inte mina svar. Jag kom tillbaka till tältet mitt i natten och hade glömt bort tid, rum och hunger. Inte för att jag gått vilse, utan för att jag hittat hem.

För just denna natt hade de sena tonårens dimmiga osäkerhet bringat klarhet i vad jag ville göra med mitt liv. Under den ljusa lappländska natten var jag omringad av vakande harr, men jag fick ingen fisk och tron på att det kunde hända i nästa kast gjorde att jag inte kunde avsluta fisket förrän i vargtimmen.

I min vardag inom frivården träffar jag människor som fastnat i olika missbruk och i en kriminell livsstil. När jag hör vilka yttre omständigheter, tankar och känslor som kan trigga igång deras beteenden, kan jag inte undgår att dra paralleller till min egen last - flugfiske som livsstil.

Jag ser saker som ingen normal människa lägger märke till. Precis som en narkoman kan jag triggas igång av en "redline-påse" som får mig att tänka på flugbindning, vilket även en hund med en lång och yvig svans kan göra. Känner jag doften av kokkaffe eller en nyöppnad burk pilsnerkorv ökar fiskesuget eftersom dessa dofter är förknipppade med min midsommardiet när jag luffar runt och slår upp tältet där lusten stannar. Jag kan inte gå över ett vattendrag utan att tänka på vilka fiskarter som finns där och var fiskarna kan stå i strömmen. Det går nog lika snabbt och per automatik som när en återfallsförbrytare går in en lokal och automatiskt kollar efter larm och utvägar. "Flugfiskesurfar" jag på youtube sent på kvällen kan jag inte sova.

Varför upprepas detta, för utomstående, absurda beteende? Jo, för att det kan hända i nästa kast. En laxfiskare glömmer snabbt de 10 000-tals kast han gjort utan framgång så fort en lax är krokad och tokrusar ner för älven. Obetalda räknar, gårdagens sorger och morgondagens bekymmer suddas ut. Fiskaren mot laxen, två olika varelser i dragkamp mot varandra med hög dos adrenalin rusande inombords, pupiller som vidgas och hjärtan som trummar i högre frekvens ju längre kampen pågår.

Hjärnforskare menar att vår hjärna inte utvecklats nämnvärt sedan vi levde på savannen och talar om signalsubstansen dopamin som motiverar oss att söka föda, umgås och ha sex för vår överlevnad som art. De oregelbundna (intermittenta) förstärkningarna som sker vid fiske får oss att stå ut och inte ge upp. Skulle våra förfäder ge upp skulle de svälta, det är vad jag tror. Oavsett hur kampen slutar kommer händerna darra långt efteråt och ett sådant känslopåslag vill du uppleva gång efter gång. Skulle jag veta att det skulle hända vid varje kast skulle jag till slut tröttna, men om jag vet att det då och då kan hända kommer jag fortsätta.

Enligt överläkaren och författarens Anders Hansen är dopaminets viktigaste uppgift vad vi ska lägga fokus på. Förväntningar om belöningar utsöndrar dopamin i vår hjärna som motiverar oss till handling. Ingenting sparkar igång belöningssystemet lika mycket som tron att det kan hända. Hjärnans belöningssystmet överbelönar osäkra utfall.

KBT-inriktade psykologer hävdar att beteenden är inlärda och kan läras om. Att vi lär oss av resultatet/konsekvenserna  av våra handlingar och upprepar handlingar utifrån våra erfarenheter av liknande situationer. En del personer jag träffat genom åren som brutit ett beroende har kommit till insikt om att beteendet bara ger negativa konsekvenser till slut. Det behövs allt högre doser för att nå en miminal kortsiktig effekt och denna stressiga jakt är inte mödan värd.

En intermittetent/oregelbunden belöning gör att vissa beteenden är svåra att släcka ut och behandla. Hit kan spelberoende räknas och här placerar jag även mitt skruvade flugfiskebeteende. Jag umgås ofta med likasinnade som fastnat i ett likartat beteende och som kan ha svårt att begränsa sitt flugfiskande trots vissa negativa konsekvenser. Framförallt laxfiskare kan offra flera månadslöner och nästan all semester till ett intensivt fiskande utan ibland känna ett enda hugg. Belöningen kommer aldrig med en gång, men den kan komma och när den kommer ger det en sådan kick att det kan vara värt all ansträngning och alla pengar det kostat. Det är därför jag närmat mig laxfisket försiktigt för om jag får på en storlax kommer hjärnan aldrig glömma den känslan och då kan jag tappa kompassriktningen i mitt liv. Jag vet hur jag fungerar, börjar jag med något som ger mig en sådan känsla kan jag inte sluta.

Min farsa har inte rört ett fiskespö sedan den där natten för snart 30 år sedan. Min entusiasim släckte hans intresse. Sommaren efter tog jag körkort och kunde ta mig ut på fisketurer när jag ville. Jag är idag evigt tacksam för mina föräldrars villkorslösa uppoffrande och att de uppmuntrade detta intresse.

När jag började flugfiska fanns varken internet, facebook, youtube, dvd:s och endast två tv-kanaler, så inlärningen fick ske genom tidningar och böcker. Föräldrarnas granne Roffe lockade med mig i en lokal fiskeklubb där jag lärde känna likasinnade. Jag iaktog mina kamrater, försökte ta efter deras kastteknik, nötte, ställde frågor, fångade mer grenar i bakkastet än fisk i vattnet. Nu känner jag hundratals personer genom flugfisket och flera av dem är bland mina närmsta vänner. Ofta stoltserar de med att hålla en troféfisk på sin profilbild på facebook, med ett större leende än vad de har på sitt bröllopsfotografi.

Kanske har vi ett eget språk som tråkar ut nära och kära, men som eggar vår lust så fort vi träffas. Vi studerar kartor, binder flugor, planerar nästa fisketur i detalj och uppsöker vackra platser tillsammans. Många av oss lägger den största delen av fritid, semester och lön på vår livsstil. Vi gläds och bryter ihop, men vi slutar aldrig tro på nästa kast. Med åren har dock flugfisket allt blivit att komma bort från skvalet, ofta vara alldeles självsam, för att sänka axlarna och känna total närvaro i det jag gör för att vila hjärnan från alla andra intryck. Kanske samma belöningar som en missbrukare förväntar sig på kort sikt när den intar sitt preparat/agerar ut sitt beteende? Fisket håller meningslösheten på en kastlängds avstånd och längtan inom räckhåll.

En måndag var det premiär vid en å jag ofta längtar till men jag var på jobbet. Eller egentligen inte. Jag var någon helt annanstans både under behandlingskollegium och APT. Mentalt var jag vid ån och undrade hur det gick med fisket. Min kompis Christian skickade en bild på årets första magra öring och någon timme senare meddelade han att han tappat en övervintrad lax på säkert tio pannor. Mitt fiskesug steg till 100 % och mitt kritiska tänkande krympte till en dumstidig nivå. Mina uppriktiga gratulationer besvarades med "april, april, din dumma sill", men mitt fiskesug minskade inte för det. Det kunde ju ha varit sant.

Mats Ädel, flugfiskare, frivårdsinspektör, programledare och krimsticscoach

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

05.10 | 08:35

Hej Jörgen. Ursäkta sent svar. Vi brukar ha några flugbindningsträffar under vintern med start i januari.

...
02.09 | 19:06

Hej undrar när ni kommer att ha flugbindarkurs

...
26.12 | 15:41

Blev litet nyfiken på era tjärnar och kollade in på sidan,fin hemsida och det var roligt att kolla på litet bilder och info därifrån.
Mvh. Bosse sjöberg

...
30.05 | 22:10

Hej Pär. Nästa isättning är preliminärt torsdagen 9 juni runt 18.00. MVH Mats

...
Du gillar den här sidan