Storharren, älgen och björnen

En oförglömlig naturupplevelse från första parkett

Sjön ligger spegelblank under rumpan. En spark från simfötterna sprider ljudvågor under ytan som kan skrämma fisken. Små ljudlösa vak blommar ut över vattenspegeln. Storharren har äntligen vaknat.

Sjön är sällan vindstilla, oftast blåser det kraftigt,  spöregnar, eller så bäddar kallröken ner all aktivitet i dvala under de ljusa midsommarnätterna. Denna natt är både ljus, tyst och varm, vilket gör att fjädermyggen kläcker och fisken börjar vaka. Ett otränat öga ser dessa obetygliga vak som småfisk. De fiskar jag lyckas fånga är gott och väl i en underarms längd. Det känns som sommarens bästa harr kan gömma sig under ett sådan ljudlöst och diskret vak. Att den finns där under inom kastavstånd snart. Jag är äntligen i bubblan jag längtat efter en hel vinter och vår. Sitter stilla i flytringen och paddlar försiktigt längre in mot viken för att försöka nå nästa vakring utan skrämma fisken. Natten är så tyst att jag kan höra pulsslagen från skallen. Det finns ett fokus i denna stillhet som gör mig upphetsad. Jag är inte längre än 50 meter från stranden och har snart storharren jag spanat in inom kasthåll. Avbryter mitt paddlande, stannar upp, spanar efter harrens näringssök. Ser ingenting, andas in i en suck. Har jag skrämt gråharren?

Tystnaden bryts av en kraftig gren bryts och sedan en till och en till. Det brakar till. Ljuden kommer från söder, tunga men snabba steg närmar sig stranden, torra kvistar knakar i varje steg. Jag höjer blicken från ytan för att se vad det är för gestalt som närmar sig. En älgko med bakåtfällda öron kommer springande i full fart. Sträcker mig ännu högre så att flytringen gungar till, då ser jag hur en röd årskalv ger allt för att hänga med sin mor. Jag hör hur kalven klagar på sin vettskrämda mor att sakta ner på takten, kanske ovetande om vilken fara som skrämmer henne. Den lilla kalvens klagan påminner om en andfågels läte. Kon och kalven springer i riktning mot mitt tält. Vad är det älgarna är så rädda för? Vad är det för fara de försöker springa ifrån? Här finns inga vargar, men jag har ofta sett björnspillning när jag vandrat längs sjöns stränder och har förväntat mig att någon gång se en björn längs de dåliga vägarna till sjön som genom åren kostat mig åtskilliga punkteringar.  Dessutom finns här gott om både blåbär och lingon, men karten har inte mognat än. Varken kon eller kalven ser mig, det är precis som de har ett tunnelseende om att kunna överleva natten, den närmsta timmen, de närmsta minuterna. Deras perspektiv sträcker sig inte längre än de närmsta stegen. Älgarna försvinner utom synhåll när tunga steg kommer från den glänta de uppenbarade sig för tio sekunder sedan. Det låter nästan som ett tåg, badung, badung, badung- Nu kommer den, nu kommer den. Björnen. Hinner jag tänka innan en fullvuxen björn uppenbarar sig. Den har vittring efter en midnattsmåltid och ser inte mig i flytringen cirka 100 meter därifrån. Björnen når sin topphastighet på tre skutt, älgen har en längre startsträcka men när den fått fart på långbenen är den snabbare än björnen. Med tio sekunders försprång borde älgkon klara sig, men kalven kommer nog inte orka hänga med sin fullvuxna mor och björnen kommer sannolikt få sig ett nattligt skrovmål.

Min egen jakt på storharren klingar av. I stället för att bli rädd, sitter jag förstummad med ett förnöjsamt inre leende i min favoritfåtölj ute på sjön där jag precis fått bevittna vildmarksaction från första parkett. Glömmer att fjädermyggpuppan är i vattnet och linan drar iväg i några tunga knyck där storharren vakade så försiktigt för tio minuter sedan. Alltjämt omtumlad av en annan jakt hinner jag inte göra något mothugg och fisken går lös.

 

Sitter kvar i flytringen, lyssnar och spejar efter ljud och rörelse från skogen. Hur slutade denna jakt? Slog björnen månne kalven alldeles invid tältet några hundra meter bort? Jag är varken rädd för hundar eller björnar, men jag respekterar dessa fyrbenta varelser och låter givetvis dem vara när de markerar och när de äter.  En hund har ett fenomenalt luktsinne, men björnens är mångt mycket skarpare. En nalle kan känna vittringen av en människa på 500 meters håll och instinkten är att undvika en människa till varje pris. Det finns ändå all anledning för mig att vara varlig om björnen fällt kalven nära mitt tält. Jag har sett några björnar från bil längs skogsvägar ibland på nära håll. En gång lunkade en ungbjörn cirka 50 meter på skogsvägen framför bilen. Jag fällde ner rutan för att kunna ta ett kort på den, så fort jag vevade ner rutan kände den vittringen och försvann till skogs ljudlöst och snabbt. När jag och min kompis stannade bilen där björnen sprang in i skogen, någon sekund efter att den försvann var den spårlöst borta. Björnar är fenomenala på att göra sig osynliga, det vittnar personer som har radiopejlat radiomärkta björnar om. De kan vara ett tiotal meter ifrån björnen men den syns inte.  Undrar hur många björnar som sett mig till skogs genom åren som jag inte haft en aning om?

Nu är situationen en annan jag är ensam långt upp på skogen och ifrån bilen. Har all anledning att vara nervös när jag landstiger flytringen vid stranden där tältet väntar. Tystnaden och stillheten har åter tagit över de skogstäta stränderna som omringar sjön. Ingenting hörs. Ingen rörelse syns i den ljusa natten. Kanske lever jag omedvetet om lite extra när jag drar upp flytringen på land, men det är inte rädsla jag känner, utan snarare en tacksamhet över att få uppleva en naturupplevelse utöver det vanliga. Jag minns de första gångerna jag tältade på gräsmattan utanför föräldrarnas radhus hur björktrastens kraxande förvandlades till ett förmodat monster utanför tältduken. Denna natt somnar jag in utan oro,  ensam, långt upp på skogen, efter ha upplevt en sådan natt jag dagdrömt om i så många år. Till vintern har jag glömt de fina harrarna jag fångade den här natten, men jag kommer aldrig glömma de 20 sekunderna av vildmarksaction. De har fått ett evigt liv och när scenariot spelas upp i mitt inre visar jag upp ett gåtfullt leende mot den yttre världen.

Jag väcks av lommens klagan ute vid sjön och de små försiktiga vaken blommar alltjämt ut  strandnära som näckrosor.  Lomparet har fått tillökning och ungen har förmånen att växa till sig vid denna i normala fall så stillsamma sjö. För säkerhets skull sprider jag ut morgonpissen på olika platser runt lägret och kokar extra starkt kaffe så att nallen ska kunna känna vittringen av mig och min största last. När jag packat ihop och vandrar mot bilen hör jag korparna i en skogsdunge inte allt för långt från mitt läger. Jag väljer att inte gå dit och respekterar resterna av nattens förmodade byte.

 

Mats Ädel- 2018-07-08

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

26.12 | 15:41

Blev litet nyfiken på era tjärnar och kollade in på sidan,fin hemsida och det var roligt att kolla på litet bilder och info därifrån.
Mvh. Bosse sjöberg

...
30.05 | 22:10

Hej Pär. Nästa isättning är preliminärt torsdagen 9 juni runt 18.00. MVH Mats

...
03.05 | 22:23

Hej!
Jag undrar när den första isättning av fisk är planerad?
Kommer det att behövas hjälp?
Mvh PärÅdvall

...
28.03 | 13:54

Hur hittar man till sommarbotjärn?

...
Du gillar den här sidan