Tre flytringsmärkta män

Tre flytringsmärkta män

Tre flytringsmärkta män

 

Skallen kokar över. Jag svär så att Finnskogens alla vilda djur flyr sin kos. Är så förbaskad att jag måste avreagera mig på något. Det blir en helvolley med högerdojans vrist i full kraft på den gamla fiskebilens stötfångare.

 

Att bli arg av rätt av anledning på rätt person i rätt tillfälle är en svår konst. Jag har ingen att skylla på. Det är bara att erkänna min brist och det är den jag är så arg på. Det enda jag lär mig av mina misstag är att jag inte lär mig av något av dessa.  ”Koko” låter det från trädtopparna in mot sjön. Koko är precis som jag känner mig. Jag är en slarver, till skillnad från Fredrik, som jag lånat ut min gamla flytring till och nu är ventilerna borta och därför hyperventilerar jag av ilska. Han har aldrig flytringsfiskat förut och jag lovade honom att flytringen han skulle låna var fullt funktionell. Matte är också min motsats, en superoptimist som ser möjligheter i alla omöjligheter. När jag givit upp mitt sökande efter ventilerna gräver han fram dem i en ficka i flyringen. Skallen slutar koka, lyckligtvis värker inte min högerfot och äventyret kan börja. Det som förenar oss vitt skilda individer är den eviga kärleken till flugfisket och allt vad det innebär. Ingen av oss gillar att fiska där det är för mycket folk och vi värderar naturupplevelserna högre än att fånga en kraftverksbörting. I hänryckningens tid njuter vi av den sörnorrländska naturen när den är som vackrast och vinterns långa tystnad överröstas av fågelsång som i sin tur överröstas av ”koko”, ormvråksjamande och spillkråkans märkliga läte. Vi har flytt vardagen så långt ifrån man kan komma schlagerhysterins glitter glamour. Här är myggmedel både parfymen och sminket, vadarna den obligatoriska kostymen och simfenorna skorna som det absolut inte går att ta några danssteg med. I afton avgörs euorvision song-contest, men det struntar vi totalt i.

 

Våra bilar är parkerade vid vägens slut och stigen mot sjön är igenvuxen. När Fredrik och jag stannade bilen här igår kväll, såg det inte ut som någon bil åkt vägen på flera veckor och stigen in mot sjön har nästan fått sina ärr av forna människosteg läkta. Fisken vakade försiktigt och dränkte fjädermygg med ömma förrädiska dödskyssar i skymningen. Frånsett ett hygge i söder ligger sjön väldigt vackert till.  Bilderna av sjön och dess ömt vakande fisk fastnade på näthinnan och höll fiskedrömmarna vid liv hela natten i stugan i Gruvberget. Därav ställdes väckorklockan tidigare än en vardag denna lördag.  

 

Vi ser ut som tre jättelika tvåbenta skalbaggor när vi vandrar igenom den björnlika gamskogen  mot sjön. Flytringarna får ta stryk av grann- och tallgrenar, men vi måste bara fram till sjön, precis som laxen forcerar alla hinder för komma fram till sin lekplats. I bäcken mot sjön simmar ett stim av lekfärgade elritsor som gör det förnuftigt att inte styra sin färd ut mot det stora vattnet där de sannolikt skulle bli öringmat om de inte är varsamma. Det som lockat oss till denna ödsliga plats är silverfeber historier. Vilda öringar med perfekta fenor, silverblanka som havsöringar, skall simma där ute i den avslägsna sjön i Finnskogen.

 

Vid flytringsrundan innan lunch utklassar Fredrik både Matte och mig med solklara 5-0-0. Fem silverglansiga, stridbara öringar har Fredrik fått på ett par timmar, medan Matte och jag endast haft ett par hugg. Fredrik fiskar med en stor nymf som skulle kunna tas för en vulgatanymf. Fredrik fiskade i en vik vi spanade av under gårdagskvällen, där jag trodde att bara abborre och gädda fanns, men han knäpper oss på näsan och omkullkastar min teori. Inga vulgator syns till, vinden fortsätter att blåsa från norr och vid lunchkoket gör inte ens myggen oss sällskap i skuggan. Fredriks fiskelycka gör oss så fiskelystna att jag åter faller in i ”koko-beteende”. Jag är så ivrig  att jag glömmer simfenorna på land när jag sätter mig i flytringen. Vägen tillbaka är bara två meter, men  i den nordliga vinden är det ändå vanskligt att ta sig tillbaka till stranden. Det är i denna stund jag får insikten att hur svårt det måste vara att vara en nyutsatt regnbåge eller öring som försöker simma snabbt när den är krokad. Det går liksom inte.

 

Ett par kast senare när jag har mina simfenor på fötterna hugger det till. Linan drar i väg i ett vansinnigt tempo och rullen skriker ut sin förtvilan som att den ger montana-nymfen en röst till sin smärta den efter att ha fastnat i en öringkäft. När jag ser backinglina för första gången på säsongen har fisken tagit riktning ut mot sjön. Matte paddlar emot mig för att föreviga kampen med sin kamera. Det känns som en fisk på ett par kilon av dess stridbarhet att döma. Adrenalinet rusar i takt med fisken, pulsen stiger i takt med temperaturen i den varma majsolen. Jag försöker hålla mitt lugn. ”Dont fxxk it up” ljuder som ett mantra för att dämpa min drillningsångest. För varje sekund som går av kampen får jag mer och mer övertag. Till slut håvar jag fisken och plåtas av Matte. Lite drygt 20 tum, 51 cm, mäter jag den till vid flytringsbordet. Fisken har verkligen helt perfekta ”simfenor”, stjärtfenan ser ut som en paddel och det förklarar fiskens urkraft. Jag släpper tillbaka den med varsam hand och ser ändå något besviken ut på kortet Matte tog, då jag trodde fisken var betydligt större när jag hade den på kroken och den bjöd på en sådan fight.

 

En halvtimme senare är det Matte som själv får uppleva en lika härligt fight som jag nyligen vann. På avstånd ser jag hur fisken rusar och hör hur den glade kamraten ger ifrån sig konstiga ljud som bara en fin öring kan få en fiskare att låta. Han kämpar i flera minuter innan han också landar en mycket vacker i kilos klassen. Nordanvinden har snott, solen börjar dala och snart går det att se sin spegelbild i det av aftonsolen eldfärgade vattnet. Jag kisar och i fjärran hör jag hur nynnar Matte på en glad melodi, fastän en storöring nyligen slitit av tafsen och snott hans favoritstreamer. Jag ser hur Fredrik som efter förmiddagsfisket fiskar med sänka axlar, visar stil på elegans då den tighta linbågen löper fram genom luften i en imponerande längd.  I den sena kvällstimmen råder  ett själsligt välbefinnande som är den totala motsatser till självilskan som kunde ha kostat mig en fotfraktur under morgonen. En vördnad och tacksamhet att få dela upplevelsen av denna sjö med två flytringsmärkta härliga vänner. Vid middagskoket såg vi ett flygande tecken som kommer locka oss tillbaka de närmsta veckorna. Ett tecken som får svalor att svälla, måsar att dyka från skyn och öringar att stiga från djupet. Stora vulgatasländor. I solnedgången  njuter jag av livet i min favoritfåtölj, flytringen, som har första parkett till sommarens första stora vulgatakläckning som kan ske vilken dag som helst nu.

 

 

Mats Ädel

2012-05-29

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

30.05 | 22:10

Hej Pär. Nästa isättning är preliminärt torsdagen 9 juni runt 18.00. MVH Mats

...
03.05 | 22:23

Hej!
Jag undrar när den första isättning av fisk är planerad?
Kommer det att behövas hjälp?
Mvh PärÅdvall

...
28.03 | 13:54

Hur hittar man till sommarbotjärn?

...
14.01 | 10:55

Hej Mats
Jag vill härmed säga upp mitt medlemskap i Golden Fly då tiden inte räcker till.
Har haft underbara dagar i tjärnarna
Jan-Olof Olsson
Idrottsallen 20C

...
Du gillar den här sidan